Prinsens minne memoarer

Jag har alltid tyckt att det är fantastiskt roligt att skriva några rader om saker man upplever, men tyvärr ger man det sällan tiden utan lägger prio på annat. Nu får det va nog med annat!

Jag sprang prinsens minne i lördags och skulle gärna dela några rader om det:

Upp tidigt i ottan, för o vara en lördag. Jag skulle köra så det hängde på mig att vi skulle komma iväg i tid!

Medresenärer var Malin Lundin och hennes döttrar. Malin laddade för sitt millopp och jag skulle sadla på halvmaran.

Tittade ut genom fönstret, friskt i luften, men det hängde tunga moln, jaja, vi ska trots allt till Halmstad så mycket kan hända.

Väl parkerade och på väg mot tävlingscentrum så öppnar sig himlen! Vi får ut våra nummerlappar och återvänder till bilen för den sista biten mat. Milloppet drar igång vid 11 och halvmaran vid 12 och vi hade 1,5h på oss innan första begav sig.

Jag springer på Eva S och Bert N. Millopet som gäller för de båda.

Välladdade, kolhydratsstinna så beger vi oss ner till tävlingsområdet igen. Facebook har redan avslöjat att Stefan Andersson är på plats, undrar om man kan se……japp, där är de! Den som kom på idén med klubbens färger är ett geni!

Väl samlade i en klunga så börjar det samlas fler. Erik B träffar jag på min väg mot Stefan, laddad och leende! Oscar Carlsson har redan anslutit till Stefan och är igång med sin uppvärmning för milen. Han ser som vanligt väldigt lugn ut, siktar på pallplats för att få tillbaka startavgiften . Jag går och hoppas på att jag vinner något på mitt startnr!

Patrik Andersson kommer tillbaka från sin uppvärmning, han ser annorlunda ut, kan inte sätta fingret på det, men det var något med ansiktet. Ja just det ja, han hade semester än och slutspelsskägg är då tillåtet!

Daniel L hittar också klungan, precis innan startskottet för milen! Regnet hade nu tagit sig tillbaka upp i molnen, de såg mörka ut, men verkade bege sig bortåt. Min kollega hittar mig också. Han laddade också för 21,1.

Pang! Där var de iväg! Då byter vi sida av ängen för att se när de kommer i mål!

Vi behövde inte vänta särskilt länge, det börjar trilla in ca 31 minuter efter de började. Ettan kom, tvåan kom….var är Oscar, snälla säg att det är….där kommer Oscar skriker Stefan. Mycket riktigt, på tredje plats kommer Oscar, rundar den glashala kurvan innan målgång och springer in på finfina 32,14. Stort grattis!

Näste man för klubben är Erik B, 36,40 och en 11e plats. Träffar honom efteråt och han är inte nöjd med tiden, men ler stort ändå.

Patrik är näste man för rakning (borde varit) och kommer in på fina 42,14.

Daniel Lindell kommer in på 44,28. Kanonbra jobbat. Det är här någonstans jag börjar inse att jag själv ska springa också och kanske borde värma upp, ta sista toabesöket osv.

Per Skarstedt hade nu anslutit också så vi började värma lite försiktigt. De vek dock av mot närmsta buske med tanke på att toaletten låg en bra bit bort och det var ca 10min till start.

Precis innan jag skulle hoppa in i ledet så sprang jag på Malin, under 55min, vilket var målet, bra jobbat! SUB50 på blodomloppet! Jag fick låna hennes klocka då min låg kvar i köket hemma.

Väl i startfållan såg jag också David P. Jag visste att han skulle springa, men han hade gömt sig väl. Stefan (paparazzi) gör sitt bästa för att föreviga ögonblicket, men det är huvuden i vägen överallt!

Så var vi igång! Ta det nu lugnt, du har inte milen och distanserna i benen nu!

Första tre gick såklart på 3,55 i snitt vilket är för snabbt för mig!

Vid 6km ville jag kliva av och åka hem, varför håller jag på med sånt här!? Men nä, varför betala pengar, lägga tiden för att sen bryta?? Du får göra det du vill allra helst! Springa! Skit i tiden, ta dig i mål och ha kul!

Mellan 7-10km var det bara asfalt och väldigt flackt! Ah, härligt, glädjen är tillbaka och det flyter på! Milen är avverkad på 41,06 (kanontid att räkna snitt på när man inte har en klocka som sköter det).

Det här kan ju gå riktigt bra! Det är då skyltarna med brant stigning etc. börjar dyka upp….vid 12km inser jag att jag mest har sprungit millopp senaste tiden, huvudet hade sprungit klart för en stund sen. Det går nu motigare och motigare. Musklerna är där, men orken, var är den?? Jag får ingen energi/syre ut till benen!

Vid 16km stannar jag, sätter i mig 4 koppar sportdryck och 4 koppar vatten. Jag släpper mer än gärna förbi löpare just nu! Bara jag kan få den sista energin för att ta mig fram till mållinjen. Efter att ha hällt en kopp vatten i nacken så fortsätter jag. Nu borde det väl gå lite lättare? Kilometer för kilometer försvinner i alla fall bakom mig. Vid 20km blir jag omsprungen av en kille, ”häng på nu så fixar vi SUB90”!! Va?! Finns den chansen än? Hur är det möjligt? Det hade ju varit kul, men hur ska jag orka?

Jag orkade, jag sprang in på 1,29,27. Strax innan mål vänder sig samme kille om, inte för att se om jag håller på att springa om honom utan för att se om jag lyssnade på honom! Jag tackade honom vid målgång! Jag hade dessutom en rejäl hejarklack av ALK:are ca 200m innan mål som hjälpte mig att ta mig hela vägen!

När man återhämtat sig lite så börjar man snabbt summera, oh, vilket trevligt lopp, härlig fest, det här gör jag nästa år igen . Det är bara helt underbart!!

David hade sprungit in på fina 1,23,38. Kanske inte tiderna David är van vid att se, men efter 2 veckors sjukdom är han trots allt väldigt nöjd med bedriften! En bra genomkörare för Landskronas maraton helgen efter! Han får sig dock en tillsägelse av självaste Rosa Pantern i omklädningsrummet. ” inte mer än två maraton per säsong”. Landskrona blir Davids 5e!!

Summa summarum av hela loppet blir att vi hade tur med vädret, arrangemanget var väldigt lyckat, många glada ALK:are och samtliga var nöjda även efteråt. Jag träffade inte alla efter sina respektive lopp, men kunde se i resultatlistorna att det tagit sig i mål och bara där är bedriftens cirkel sluten!