Redaktionen (läs Micke) kopierade in texten och lyckades inte få bort lite skumma delningar av ord som blev i den inkopierade texten men inte i orginaltexten. Redaktionens fel inte Stefans. Tack för ditt bidrag Stefan - kul om fler skriver och skickar in till micael.s.lindqvist@gmail.com

 Med några dagars distans till årets stora utmaning (efter Stockholmsmaran tidigare i våras), summerar jag upplevelserna från Dalarna med ett ord: Roligt!
  
Jag försöker emellanåt hitta något nytt i min träning för att hålla igång kropp och själ, så utmaningen att köra Cykelvasan 2015 var inte svår att anta. På hösten förra året köptes en röd MTB med 29” hjul in och det började cyklas.
  
Cyklister som är sugna på bra grusvägar att köra MTB på, kan med fördel utforska skogen runt Sörsjö-Kärda-Gamla Åminne, där hittade vi bra slingor som ger hyfsat likvärdiga förhållande som i Vasaspåret.
  
Lite historik från Dalarna klippt från Vasaloppets hemsida:
  
Mer än en miljon människor har åkt i något av Vasaloppen sedan starten 1922. Egentligen borde loppet starta i Mora så som Gustav Vasa gjorde, men administrativa skäl låg bakom att starten flyttades till Sälen.
  
 
  
Jag och Thomas O. startade i grupp 40, klockan 11:10 vilket kändes som väldigt långt bak i leden! Lösa funderingar att om måltid låg på under 4:30, borde det vara bra som premiär. Vi såg startled efter startled sträva uppför startbacken och ville ju bara komma iväg. Temperaturen vid första start klockan åtta, låg på ca fem plusgrader och hade ökat med tjugo vid lunch, det innebar förutom en trevlig dag för publiken att det dammade väldigt mycket och att vätska gick åt. Tråkigt för alla cyklister som tappat sina flaskor längs vägen, det var många som blev av med saker som skakade loss i det gropiga underlaget (märkligaste var den sadel som tappats). Tre kilometer stigning satte fart på pulsen och det kändes bra när marken planade ut. Jag och Thomas hade bestämt i förväg att köra våra egna race från start men tog följe i en snabb grupp som ledde oss till Smågan, där skiljdes vi åt i folkmängden. Kilometerskyltarna passerade i hög fart, snabbare än i Stockholm kan jag tillägga, och snart hade jag passerat Mångsbodarna. Nu hade jag kommit in i loppet bra och vattenflaskan var påfylld så det var bara att köra, tänkte tanken att försöka hålla Thomas bakom mig så länge det gick. Framme i Risberg kände jag igen mig från Det år jag tog mig fram på skidor 2010, denna gång var jag starkare! Snabb fika med banan och blåbärssoppa rullande igenom depån och iväg igen. Här kom jag på att kilometerskyltarna visade distans till nästa depå, det blev avgörande för taktiken, nu behövde jag inte snåla med resurser då jag visste hur nära det var till nästa påfyllning. Dammet låg tätt på sina ställen och vatten gick åt hela tiden. Evertsberg blev tyvärr ett längre stopp för att tömma lite av allt vatten jag druckit, tog en bensträckare och åt lite av det som bjöds. Upp i sadeln och full fart, passerat hälften och fortfarande låg jag i vänsterfil för omkörning, gick ju bra det här. Vid den stora geggapölen höll jag vänster och gick högt mot skogskanten, såg inte roten som gick diagonalt över spåret och slog runt, landade hyfsat mjukt i leran och kunde lirka mig loss och komma iväg med sårad stolthet och något smutsigare. Tänkte att nu måste jag ligga en bra bit framför Thomas, när han plötsligt dök upp framför mig!!! Småpratade lite och så trampade jag på igen. Oxberg och Hökberg minns jag inte så mycket av, full fart utför backarna och bita ihop uppför, i sandbackarna var det under styrfart på den stora massan så där tog jag många placeringar även om jag var sliten själv. Det fina med cykel är att man återhämtar sig fort när det är lite utför. Framme vid Eldris fick jag lite känslan av revanschtrots, mitt skidlopp gick inte fort där nämligen! Nu höll kroppen ihop och jag förstod att detta kommer att fungera hela vägen, härligt att växla upp och trampa på….
  
Slutspurten började med ca 15km kvar, växlar och bromsar användes flitigt och effektivt, benen trampade och drog, svetten rann och jag tror bestämt att mjölksyran rann till rejält på väg in mot Mora. Här stod, satt och låg publik som lyfte moralen och viljan att bita ihop. På upploppet hörde jag mitt namn ropas och det var så skönt att rulla över mållinjen och känna att jag gjort ett lopp att minnas! När jag gick mot fållan att lämna in tidschipet såg jag Thomas som kom in, han såg riktigt dammig och smutsig ut men också väldigt nöjd och belåten!
  
Mycket bra arrangemang med rutinerade funktionärer, en rekommendation är att ta ett par övernattningar på plats, det är mycket trafik och långt att åka. Vi får se om det blir fler cykelvasor, inte omöjligt.
  
Hur det gick med tiden, jo det tog mig 4:09:50 att genomföra J
  
Vid pennan
  
Stefan Molin