Runt 12 grader, uppehåll och visserligen lite vind, men inget som störde nämnvärt. Med andra ord fanns det inte mycket att skylla på.

Mitt mål för dagen var att springa sub 3. Ett mål som jag på förhand tyckte var fullt rimligt – mina ben visade sig dock ha en annan uppfattning. Jag öppnade kontrollerat och utan att förivra mig men redan någonstans runt 25 kilometer började benen kännas märkligt stumma. Jag fick börja släppa några sekunder per kilometer, men efter 30 kilometer var det mer eller mindre fritt fall på kilometertiderna. Sista varvet handlade mest om att få med sig benen hela vägen till mål. De var vid det laget riktigt stumma och samtidigt visste jag att Micke låg någonstans bakom och lurade. Det gav åtminstone lite extra motivation att fortsätta kämpa. Jag lyckades hålla undan och tog mig till slut i mål på 3:07:58. En grov bom mot dagens mål, men när sub 3 sedan länge var borta fick jag vara nöjd med att ändå kriga mig hela vägen in i mål.

Micke stod samtidigt för en riktigt stark insats. Med Zagreb Marathon i benen från helgen innan sprang han in på 3:10:59

I år var vi bara två löpare från Apladalens LK på startlinjen, men Växjö Marathon är verkligen en mara på ”hemmaplan” som fler borde testa. Åtta varv kanske låter enformigt på pappret, men det innebär också grym support längs banan – varv efter varv. Nästa år får vi hoppas på ett större ALK-gäng på startlinjen. Och för egen del får jakten på sub 3 fortsätta.

/Andreas Lönnkvist