Kullamannen 107 km – premiär på ultradistansen För drygt en vecka sedan var det dags för min premiär på ultradistansen. Kullamannen Sprint stod på schemat – 107 kilometer genom Kullahalvöns skogar och kustlandskap.

Med ett par maraton i benen som referenspunkt, men med ganska begränsad löpträning de senaste två månaderna (2–3 mil i veckan), väntade ett minst sagt spännande äventyr.

Framför allt skulle det bli intressant att se vad som händer med kroppen efter de där första 42 kilometrarna.

Det här är runt det tionde loppet i år men det är absolut den häftigaste starten, tätt följt av Ironman. Men kullamannen bjuder på eld, mörker, musik, rökmaskin och en häst! Starten gick klockan 22.00 och efter att ha lyckats samla på mig en hel del sömn inför natten var det bara att ge sig iväg.

Pannlampan och de slingrande skogsstigarna visade sig ganska snabbt bli några av loppets absoluta höjdpunkter. De första tre timmarna flöt på bra, med familj och flickvän som hejaklack fram till Mölle. Därefter väntade mörkret och stigarna. Helt ensam var man dock aldrig – det fanns nästan alltid ett par pannlampor framför eller bakom.

Väderförhållandena var nästan perfekta. Shorts, långärmad tröja och en T-shirt räckte gott för att hålla värmen geonom den vindstilla natten där temperaturen sjönk mot 6-7 grader som lägst.

Efter 5 mil började kroppen säga ifrån. Känningar i knän och höfter innebar lite mer gång än planerat, men överlag lyckades jag hålla igång joggen rätt bra under natten. Det var betydligt mer asfalt på vissa partier än jag hade räknat med. Hade loppet gått i dagsljus hade jag nog haft svårt att kalla det ett traillopp!

Energiintaget är ett kapitel för sig. Jag hade nämligen köpt hem en ny energi för att testa under loppet trots bättre vetande och coachs invändningar. Inte det smartaste tillfället att experimentera, då produkten visade sig vara mer eller mindre oätbar. Det blev därför desto fler chokladbollar, frallor och soppa vid vätskestationerna. Och en hel del cola förstås!

Mellan 60 och 80 kilometer började även motivationen svikta och jogg blandades med ännu mer gång. Mot slutet kom ändå lite ny energi tillbaka, och det skulle visa sig att även tävlingsinstinkten fanns kvar. Jag slog följe med en dansk löpare som verkade ha haft ungefär samma uppladdning som jag själv under året. Vi hade båda en Ironman i benen, men hade kanske varit lite väl sparsamma med långpassen inför just den här utmaningen. Efter ett tag tillsammans på engelska – trots att jag tyckte att dansk-svenska borde fungera minst lika bra – fick jag veta att min nya löparkompis dessutom var storrökare. Kanske var det där min motivation väcktes igen, jag måste ju slå dansken!

Efter ungefär en timmes sällskap gjorde jag ett ryck och lyckades hålla undan hela vägen. 1–0 Sverige! Med vetskapen om att målet faktiskt började närma sig gick det att pressa ur benen lite till. Att springa i femminuterstempo kändes vid det laget ungefär lika ansträngande som att promenera. Klockan stannade till slut på 14:34:07, vilket räckte till en 130:e plats av cirka 480 startande.

Målet inför loppet var framför allt att ta sig runt, vilket får anses vara godkänt med tanke på förberedelserna. Om kärleken till riktigt långa lopp har fötts är fortfarande oklart. Det var definitivt en upplevelse och en utmaning utöver det vanliga. Men jag låter det nog sjunka in lite innan jag bestämmer mig för om det blir fler 100-kilometerslopp!

/Anton Domby